Blogg

SD-filmerna

Först och främst vill jag börja med att berätta om när jag först lärde mig vad främlingsfientlighet och rasism var på riktigt, jag var kanske 11 år och de lokala rasist gänget i Ryd där jag bodde jagade mig och mina vänner med hundar. Vi var livrädda, verkligen rädda för vårt liv. Och det dom skrek efter oss var inte snorungar eller idioter utan det var svartskallar och stick tillbaka till ert land. Den gamla klassikern “stick tillbaka till ert land”.

Jag är född i Sverige, på BB här i Linköping, samma BB där jag själv för 1,5 år sedan blev mamma. Hela mitt liv har jag spenderat här, i svensk skola, med min svenska mamma vars förfäder hart vart småländska bönder i flera hundra år, med min svenska pappa som har arbetat hårt och betalat skatt till Sverige i flera år som egenföretagare. Men aahh, just de, han föddes i Brasilien, hans hår är lite mörkare, näsan lite större och huden gyllenbrun. Det är de dragen som jag ärvde av honom, och det är väll just det som gjorde att jag sprang för mitt liv när rasisterna i Ryd jagade oss med deras skällande hundar.

Jag lärde mig fort vad utanförskap var och jag började tidigt att identifiera mig med det som jag trodde var “icke svenskt” men som jag idag vet är en del av sverige, en annorlunda svensk kultur, en kultur som vittnade om samhällsklasser, höghus och människor invandrat hit. Något som man inte visade på tv eller lärde sig i skolan, men alla som har känt samhörigheten och kärleken i sin förort vet precis vad jag menar.

Vart kommer du ifrån? Alla gånger jag svarat på den frågan. En period sa jag “sverige” , men då skrattade folk, som om jag ville knäppa någon på näsan eller spelade dum. Ibland frågade dom “ja men mer än sverige?”.Jag lärde mig snabbt att bara säga : min pappa är från brasilien. Det var ju vad de ville höra.Först som vuxen, först för några år sedan så började jag att ifrågasätta när människor ställde den frågan: “är det för att de är genuint intresserade och undrar om vi kanske har samma andraspråk” eller är det för att indirekt säga “du är inte härifrån”.

På jubileums festen igår så skålade man för kungen och vid ett tillfälle ställde sig alla upp för att ackompanjerat av piano sjunga nationalsången. Jag fick gråten i halsen.Men varför? Varför kändes det sorgligt att sjunga den? Det har jag inte gjort på så många år. Mannen bredvid mig kommenterade sedan : Va bra, du kunde ju hela sången. Jag tror han var chockad.
Nationalsången ska ju vara min sång, den ska ju kännas som min egen, den ska ju vara självklar att sjunga. Men jag känner mig fråntagen den, den precis som den svenska flaggan har stulits från folket till symboler för rasism. Symboler för främlingsfientlighet. Så är de ju med mycket, vikinga kulturen också. Inte med fotbollen dock, det har vi väll Zlatan att tacka för, för så fort det är fotbollsmatch så får alla sjunga nationalsången, ha flaggor i ansiktet och älska Sverige. Och en mörkhårig kille med krokig näsa från rosengård kallas ju faktiskt svensk då.

Filmerna på SD-topparna är inte det läskiga.Precis som Soran skrev i Expressen, det är allt det som inte har filmats som är obehagligt. Allt det hat som sker i det tysta. Cheferna som sorterar sina CV´n efter efternamn, poliser som använder sina högerextrema åsikter i sitt arbete, lärare som diskriminerar i smyg och alla rädda barn som springer från hundar i förorterna.

Jag är Svensk.
Kent Ekeroth är du?
Erik Almqvist är du?

Vill avsluta med en låt som alltid är högaktuell i dessa sammanhang:


 

 

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *