Förarbete!

13. september 2016 Dom kallar det politik., Linköpings universitet 0

Hej på er! Usch, nu står jag här och ursäktar min dåliga uppdatering igen. Skäms på mig!
Men!!! Det spännande jag har lagt mycket tid på senaste dagarna är två saker: Grön Pub Premiären och Tv-serie prepp.
Grön PUB är ett koncept som drar igång nu 27:e sept där tanken är att man ska ses i sjyst o avslappnad miljö för o snacka politik. Jag har lovat Gröna Studenter att hjälpa till med att styra upp de första två gångerna med förhoppningen av att de “rer” sig själv sen.
Så jag har bokat lokal, letar efter paneldeltagare, gäster o fixar flyers. De ska bli så kul! Kanske vi kan livesända, ska kolla upp det.

14315779_10154071603124102_1740489555_o
Det andra innebär endel stök o förarbete inför en tv-serie som jag vill/ska/kan få göra nästa år. I det arbetet ligger bla att jag behöver leta upp många människor från mitt gamla liv och från tiden som placerad på institution. Detta har vart kul, men en aning tidskrävande och faktiskt lite omvälvande. Både för att det påminner mig om hur jag var och mådde då men också för att jag river upp det hos dem jag kontaktar. Bitterljuvt men av en god anledning och för en god sak!

images-2

Man kastar inte sten mot sin familj, inte heller mot sina lärare eller vänner. Man kastar sten mot främlingar. Låt oss ändra på detta!

30. maj 2016 Blogg, Dom kallar det politik. 0

Vid ett antal tillfällen i mitt liv har jag fått “äta upp” mina ord och handlingar när jag senare i livet fått ökad förståelse.
Det låter luddigt, jag vet, men låt mig förklara.
Det tydligaste tillfället måste väl vara föräldraskapet. Ni vet, man gnäller på sina egna föräldrar, de säger “vänta tills du själv blir förälder”. Man tycker och tänker om vänner som fått barn och deras sätt att uppfostra. Sedan plötsligt står man där, i virrvarret av sina barn och känner en enorm förståelse för alla föräldrar världen över, typ. Ni förstår.
Jag har dagligen sådana upplevelser i min roll som politiker, dvs jag får en ökad förståelse för hela systemet, myndigheter och samhället. Sådant som alltid vart så dammigt, oförståeligt och segt har nu plötsligt en mening som inger trygghet och struktur.

Under min tid som kontaktperson i Unga KRIS så hade jag förmånen att vägleda och finnas där för många olika ungdomar som i sitt liv haft dåliga förutsättningar och utifrån detta gjort dåliga val. Jag fick också då ofta stå bredvid när de hade sina stunder av förståelse, precis på det sättet jag själv just nämnt.
En tjej minns jag hade stulit kläder, just den här gången från Cubus. Det här kom fram, efter mycket om och men och vi landade i att vi skulle lämna tillbaka det och styrde därför upp en träff med butikschefen.
Ett möte som man vid första anblicken kan tro bara skulle handla om skuld, ångest och skam landade i ökad förståelse. Butikschefen talade om svinn, om vad det innebar för henne att få redovisa högt svinn, få skit för det, tvingas be sin personal mistänka alla, jaga folk och ständigt vara på vakt. Hur det sågs som ett personligt nederlag av henne om det var mycket svinn. Ja ni förstår. Det handlade inte om att be om ursäkt och lämna tillbaka kläderna utan om att förstå.

Nu till slutklämmen, och tanken jag vill landa :
Gårdagens partiledardebatt var bra på flera sätt men skrämmande när man talade om ungdomar som kastar sten mot räddningstjänst och polis. I kör ropade politikerna över blockgränserna att de vill ha hårdare straff. Detta är kort och gott en lösning som ALDRIG, läs ALDRIG har hjälpt varken samhället att minska brott eller minska utanförskap. Tvärtom, att dömmas till hårda straff i tidig ålder förstärker ett utanförskap i allra högsta grad och försvårar det för dig att i framtiden både skaffa jobb, avsluta utbildning och tex ta körkort.

SÅ, vad gör vi då?
Döm ungdomarna till samhällstjänst! Det är klart att det de har begått är ett brott, men vårt syfte skall alltid vara att förhindra att det sker igen, inte tvärtom. Låt dem göra samhällstjänst hos polisen, brandmän, ambulans och hos förtroendevalda i stadshuset. Låt dem bli en del av det fundament som många av oss kämpar ideellt för att stärka, lyfta och utveckla. Låt dem känna sig delaktiga och öka deras förståelse. Man kastar inte sten mot sin familj, inte heller mot sina lärare eller vänner. Man kastar sten mot främlingar. Låt oss ändra på detta!

Möjligheter VS Förutsättningar

23. maj 2016 Dom kallar det politik., Värt att fundera på! 0

Nu vill jag berätta om något som i allra högsta grad är central, alltså otroligt viktig i min syn på samhället och människor. Detta är alltså en förklaring på ett synsätt som präglar mitt dagliga arbete.

Jag har valt att använda begreppen “möjligheter” och “förutsättningar”. Det finns garanterat mer politiskt korrekta begrepp, mer akademiska förklaringsmodeller men jag vill vara tydlig, för det är viktigt, att alla, ALLA förstår.
Vi kan börja med att konstatera JA, det stämmer i praktiken som många nu skriver i sina facebook-kommentarer och statusar att alla i Sverige i praktiken har samma möjligheter.
Vi kan förtydliga: Alla är enligt lag jämlika, vi har inget kastsystem eller liknande rang som låser in folk i deras ursprung, vi ser i lagen heller inte skillnad på kvinnor och män.
Vi erbjuder en “gratis” skola, med “gratis” mat för att alla ska kunna studera, aldrig på tom mage. Listan är lång, men vi kan alltså se att i praktiken JA, så har vi alla samma möjligheter.
Om vi då ser till förutsättningarna. Har vi alla samma förutsättningar?
Nej. Självklart inte. Förutsättningarna är en extremt viktig del i det här argumentet.
Låt mig förtydliga:
Alla har rätt att gå i skolan, skolan är gratis.
Studier visar enhälligt att elever vars föräldrar själva är högskoleutbildade och/eller engagerade i sina barns läxor får bättre resultat i skolan och har större chans att själva ta examen.
Har alla möjligheten att ta en examen i Sverige? Ja.
Har alla samma förutsättningar att ta examen i Sverige? Nej.
Jag kommer till fler exempel snart men vill sätta detta i ett större perspektiv.
Här ser vi i samhället faktorer som delar på människor. Man talar om ett utanförskap och ett innanförskap. Man kan se ett det finns tydliga grupper vars utbildningsnivå, levnadsstandard och välmående skiljer sig från varandra. Man kan se att vissa grupper mår fysiskt och psykiskt bättre. En av de absolut läskigaste men viktigaste skillnaderna man kan se är att vissa grupper är överrepresenterade i den svenska politiken och vissa grupper väljer att inte rösta alls.
Visste du om att vi har bland det sämsta valdeltagandet i hela EU?
Jag gillar att förklara i bilder så jag vill ge ett exempel som ni kan se framför er.
Om vi ser att vi alla enligt svensk lag startar som jämlikar, barn i ett rum.
Ett rum med fyra väggar och en dörr. (Vi bortser från genetiska riskfaktorer och skillnader under fostertiden just i det här exemplet)
Utanför den här dörren finns, ja, resten av samhället. Vi säger så för att vara tydliga.
Vi står då alla där, precis som vi är och tittar på den här dörren. Dörren är låst, vi alla har samma möjlighet att ta oss igenom den, förutsättningarna skiljer sig dock åt.
I rummet står nu 10 pojkar.
Först kommer två föräldrar och lyfter upp sina barn och bär dem inlirade i sammetssfiltar över tröskeln och genom dörren. Dessa barn har de absolut bästa förutsättningarna att ta sig igenom dörren. De minns kanske inte ens dörren, att de tog sig igenom den eller hur de gjorde det. Det var för dem självklart att de skulle vara på andra sidan av den.
Sex pojkar får en nyckel, de får öppna dörren själva, listar ut åt vilket håll nyckeln ska sitta men de minns och har sett sina föräldrar öppna dörrar med likadana nycklar många gånger. Många av dem är dock missnöjda med nyckeln, de känner att samhället är orättvist, att de också ville blir burna över tröskeln.
Nu står det två barn kvar i rummet. Dessa barn får en ståltråd.
Möjligheten att skapa en nyckel eller att dyrka ett lås med en ståltråd finns i allra högsta grad! Förutsättningarna är dock inte de bästa för barn som aldrig sett någon i sin omgivning öppna en dörr innan eller skapa en nyckel.
Den första tiden spenderar de båda två med att rycka i dörren, knacka på, försöka göra något som liknar den nyckeln de andra barnen hade. Sedan testar de alla möjliga sätt för att med sin ståltråd öppna dörren.
Ett av barnen kommer efter en tid på att han en gång har träffat en person som han vet hade gjort en nyckel av ståltråd. Han tänker mycket på den här personen, hela dagarna.Han försöker minnas hur den här personen hade gjort sin nyckel, hur den såg den ut. När han kommer ihåg så prövar han flera gånger tills han äntligen lyckas och kommer igenom dörren.
Han kommer ut på andra sidan, mycket senare än de andra och utan en riktig nyckel eller sammetsfilten men han har en ståltråd som han lyckas göra till något som iaf liknar en nyckel. Den kan han använda också till framtida dörrar.
Kvar i rummet, står nu den sista pojken. Han känner ingen som någonsin öppnat en dörr varken med ståltråd eller nyckel. Han kände tidigt när de andra hämtades av sina föräldrar eller fick sina nycklar att han var mer hemma i rummet än utanför. Han börjar leva sitt liv i rummet, dörren blir tillslut inte något han vill öppna, han intalar sig själv det för att ständigt slippa tänka på att han faktiskt inte kan öppna den.
Pojken fyller 18. En dag kommer någon och erbjuder han att han kan få rösta i ett politiskt val. Valet bestämmer vem som ska få styra utanför dörren. Han kastar det röstkortet i soporna. Livet utanför dörren är inte hans. Han hatar det som finns utanför dörren, hur “DET” lever vidare medans han är inne i rummet. När något eller någon som representerar det som finns utanför dörren kommer till han så kastar han sten på dem.
Vi är nu på en friidrottsarena. Tre tjejer ska springa ett lopp.
Den som kommer först i mål vinner. De har samma möjlighet att vinna för målet är öppet för dem alla. Deras banor skiljer sig dock åt.
Den första tjejen har en bana som är 10m, den andra tjejen har en bana som är 100m och den tredje tjejen ska springa 1mil genom en snårig skog.
Alla kan de vinna, visst, vägen dit är dock olika.
De två första tjejerna hinner i mål, det går fort och den tredje tjejen ser det.
Hon ger upp, hon ser att hennes väg är längre, att ingen ens trott att hon skulle kunna vinna, ingen hejar på henne, ingen väntar vid mållinjen.
Hon stannar upp, det är ändå ingen ide att gå i mål, det kanske inte ens finns ett mål, hon går tillbaka, låtsas som hon aldrig velat springa. Alla tävlingarna hon ser efter det vill hon förstöra, friidrottsarenan tänder hon och hennes vänner eld på samma kväll.
Förvånade står folk runt omkring, “hur kan barn vilja bränna ner något som vi byggt för dem?” “Så ologiskt” “Så otacksamma” “Så kriminella” “Straffa dem så dom lär sig!”
Nu kommer vi till en stor idiotisk skillnad: Människor som tycker pojken valde fel genom att ge upp, bli arg och inte fortsätta försöka göra en nyckel som den andra pojken med ståltråd. Människor som inte förstår varför inte flickan protesterat, skrivit till den lokala tidningen, engagerat sig och förändrat det faktum att tävlingen var orättvis. De som tycker hon skulle “valt” annorlunda.
Så finns det människor som ser att pojkens sätt att reagera är naturligt och ett resultat av det han hade sett runt omkring sig och de orättvisor han fortsatte se.
Så finns det människor som förstår att tjejen slutade tro på sig själv, såg sig som mindre värd och aldrig ens tänkte tanken att hon skulle kunna förändra något.
Här kan du ju fundera kring dina egna åsikter, och se vilket ideologiskt fack du vill placera dig själv i.
Hade du en nyckel?
Hur lång var din bana när du sprang?
Jag hör till den andra gruppen.
Om vi ska sätta detta i kontext, så förstår ni säkert att jag vill tala om utanförskap och segregation.
Min politiska och ideologiska åsikt är alltså att möjligheterna är och bör vara den samma MEN att vi som samhälle aktivt bör verka för att allas förutsättningarna ska vara jämlika.
Gruppen som hävdar att förutsättningarna är jämlika det redan idag håller jag alltså inte med. De som hävdar att skillnaderna inte finns, att flickan inbillade sig att hennes bana var jobbigare, att pojken gjorde sig till ett offer, håller jag inte med.
Är du en av dem så bör du inte rösta på varken mig eller mitt parti i kommande val.
Det finns andra alternativ för dig.
Men tänker du som ja, att det är livsviktigt för vår demokrati att förutsättningarna skall vara mer jämlika, skillnaderna mindre och att alla dessa “grupper” inte ska ha sådana skillnader. Då kan jag lova dig att det inte finns ett beslut eller förslag jag kommer stå bakom som inte främjar detta arbete!
Så, nu den korta versionen:
Har alla ett val? JA
Har alla samma möjligheter i praktiken? JA
Har alla samma förutsättningar? NEJ.
Detta påverkar i alla högsta grad deras val och möjligheter.
Ha en grym vecka nu!