Möjligheter VS Förutsättningar

Nu vill jag berätta om något som i allra högsta grad är central, alltså otroligt viktig i min syn på samhället och människor. Detta är alltså en förklaring på ett synsätt som präglar mitt dagliga arbete.

Jag har valt att använda begreppen “möjligheter” och “förutsättningar”. Det finns garanterat mer politiskt korrekta begrepp, mer akademiska förklaringsmodeller men jag vill vara tydlig, för det är viktigt, att alla, ALLA förstår.
Vi kan börja med att konstatera JA, det stämmer i praktiken som många nu skriver i sina facebook-kommentarer och statusar att alla i Sverige i praktiken har samma möjligheter.
Vi kan förtydliga: Alla är enligt lag jämlika, vi har inget kastsystem eller liknande rang som låser in folk i deras ursprung, vi ser i lagen heller inte skillnad på kvinnor och män.
Vi erbjuder en “gratis” skola, med “gratis” mat för att alla ska kunna studera, aldrig på tom mage. Listan är lång, men vi kan alltså se att i praktiken JA, så har vi alla samma möjligheter.
Om vi då ser till förutsättningarna. Har vi alla samma förutsättningar?
Nej. Självklart inte. Förutsättningarna är en extremt viktig del i det här argumentet.
Låt mig förtydliga:
Alla har rätt att gå i skolan, skolan är gratis.
Studier visar enhälligt att elever vars föräldrar själva är högskoleutbildade och/eller engagerade i sina barns läxor får bättre resultat i skolan och har större chans att själva ta examen.
Har alla möjligheten att ta en examen i Sverige? Ja.
Har alla samma förutsättningar att ta examen i Sverige? Nej.
Jag kommer till fler exempel snart men vill sätta detta i ett större perspektiv.
Här ser vi i samhället faktorer som delar på människor. Man talar om ett utanförskap och ett innanförskap. Man kan se ett det finns tydliga grupper vars utbildningsnivå, levnadsstandard och välmående skiljer sig från varandra. Man kan se att vissa grupper mår fysiskt och psykiskt bättre. En av de absolut läskigaste men viktigaste skillnaderna man kan se är att vissa grupper är överrepresenterade i den svenska politiken och vissa grupper väljer att inte rösta alls.
Visste du om att vi har bland det sämsta valdeltagandet i hela EU?
Jag gillar att förklara i bilder så jag vill ge ett exempel som ni kan se framför er.
Om vi ser att vi alla enligt svensk lag startar som jämlikar, barn i ett rum.
Ett rum med fyra väggar och en dörr. (Vi bortser från genetiska riskfaktorer och skillnader under fostertiden just i det här exemplet)
Utanför den här dörren finns, ja, resten av samhället. Vi säger så för att vara tydliga.
Vi står då alla där, precis som vi är och tittar på den här dörren. Dörren är låst, vi alla har samma möjlighet att ta oss igenom den, förutsättningarna skiljer sig dock åt.
I rummet står nu 10 pojkar.
Först kommer två föräldrar och lyfter upp sina barn och bär dem inlirade i sammetssfiltar över tröskeln och genom dörren. Dessa barn har de absolut bästa förutsättningarna att ta sig igenom dörren. De minns kanske inte ens dörren, att de tog sig igenom den eller hur de gjorde det. Det var för dem självklart att de skulle vara på andra sidan av den.
Sex pojkar får en nyckel, de får öppna dörren själva, listar ut åt vilket håll nyckeln ska sitta men de minns och har sett sina föräldrar öppna dörrar med likadana nycklar många gånger. Många av dem är dock missnöjda med nyckeln, de känner att samhället är orättvist, att de också ville blir burna över tröskeln.
Nu står det två barn kvar i rummet. Dessa barn får en ståltråd.
Möjligheten att skapa en nyckel eller att dyrka ett lås med en ståltråd finns i allra högsta grad! Förutsättningarna är dock inte de bästa för barn som aldrig sett någon i sin omgivning öppna en dörr innan eller skapa en nyckel.
Den första tiden spenderar de båda två med att rycka i dörren, knacka på, försöka göra något som liknar den nyckeln de andra barnen hade. Sedan testar de alla möjliga sätt för att med sin ståltråd öppna dörren.
Ett av barnen kommer efter en tid på att han en gång har träffat en person som han vet hade gjort en nyckel av ståltråd. Han tänker mycket på den här personen, hela dagarna.Han försöker minnas hur den här personen hade gjort sin nyckel, hur den såg den ut. När han kommer ihåg så prövar han flera gånger tills han äntligen lyckas och kommer igenom dörren.
Han kommer ut på andra sidan, mycket senare än de andra och utan en riktig nyckel eller sammetsfilten men han har en ståltråd som han lyckas göra till något som iaf liknar en nyckel. Den kan han använda också till framtida dörrar.
Kvar i rummet, står nu den sista pojken. Han känner ingen som någonsin öppnat en dörr varken med ståltråd eller nyckel. Han kände tidigt när de andra hämtades av sina föräldrar eller fick sina nycklar att han var mer hemma i rummet än utanför. Han börjar leva sitt liv i rummet, dörren blir tillslut inte något han vill öppna, han intalar sig själv det för att ständigt slippa tänka på att han faktiskt inte kan öppna den.
Pojken fyller 18. En dag kommer någon och erbjuder han att han kan få rösta i ett politiskt val. Valet bestämmer vem som ska få styra utanför dörren. Han kastar det röstkortet i soporna. Livet utanför dörren är inte hans. Han hatar det som finns utanför dörren, hur “DET” lever vidare medans han är inne i rummet. När något eller någon som representerar det som finns utanför dörren kommer till han så kastar han sten på dem.
Vi är nu på en friidrottsarena. Tre tjejer ska springa ett lopp.
Den som kommer först i mål vinner. De har samma möjlighet att vinna för målet är öppet för dem alla. Deras banor skiljer sig dock åt.
Den första tjejen har en bana som är 10m, den andra tjejen har en bana som är 100m och den tredje tjejen ska springa 1mil genom en snårig skog.
Alla kan de vinna, visst, vägen dit är dock olika.
De två första tjejerna hinner i mål, det går fort och den tredje tjejen ser det.
Hon ger upp, hon ser att hennes väg är längre, att ingen ens trott att hon skulle kunna vinna, ingen hejar på henne, ingen väntar vid mållinjen.
Hon stannar upp, det är ändå ingen ide att gå i mål, det kanske inte ens finns ett mål, hon går tillbaka, låtsas som hon aldrig velat springa. Alla tävlingarna hon ser efter det vill hon förstöra, friidrottsarenan tänder hon och hennes vänner eld på samma kväll.
Förvånade står folk runt omkring, “hur kan barn vilja bränna ner något som vi byggt för dem?” “Så ologiskt” “Så otacksamma” “Så kriminella” “Straffa dem så dom lär sig!”
Nu kommer vi till en stor idiotisk skillnad: Människor som tycker pojken valde fel genom att ge upp, bli arg och inte fortsätta försöka göra en nyckel som den andra pojken med ståltråd. Människor som inte förstår varför inte flickan protesterat, skrivit till den lokala tidningen, engagerat sig och förändrat det faktum att tävlingen var orättvis. De som tycker hon skulle “valt” annorlunda.
Så finns det människor som ser att pojkens sätt att reagera är naturligt och ett resultat av det han hade sett runt omkring sig och de orättvisor han fortsatte se.
Så finns det människor som förstår att tjejen slutade tro på sig själv, såg sig som mindre värd och aldrig ens tänkte tanken att hon skulle kunna förändra något.
Här kan du ju fundera kring dina egna åsikter, och se vilket ideologiskt fack du vill placera dig själv i.
Hade du en nyckel?
Hur lång var din bana när du sprang?
Jag hör till den andra gruppen.
Om vi ska sätta detta i kontext, så förstår ni säkert att jag vill tala om utanförskap och segregation.
Min politiska och ideologiska åsikt är alltså att möjligheterna är och bör vara den samma MEN att vi som samhälle aktivt bör verka för att allas förutsättningarna ska vara jämlika.
Gruppen som hävdar att förutsättningarna är jämlika det redan idag håller jag alltså inte med. De som hävdar att skillnaderna inte finns, att flickan inbillade sig att hennes bana var jobbigare, att pojken gjorde sig till ett offer, håller jag inte med.
Är du en av dem så bör du inte rösta på varken mig eller mitt parti i kommande val.
Det finns andra alternativ för dig.
Men tänker du som ja, att det är livsviktigt för vår demokrati att förutsättningarna skall vara mer jämlika, skillnaderna mindre och att alla dessa “grupper” inte ska ha sådana skillnader. Då kan jag lova dig att det inte finns ett beslut eller förslag jag kommer stå bakom som inte främjar detta arbete!
Så, nu den korta versionen:
Har alla ett val? JA
Har alla samma möjligheter i praktiken? JA
Har alla samma förutsättningar? NEJ.
Detta påverkar i alla högsta grad deras val och möjligheter.
Ha en grym vecka nu!

Jorbro o Brasiliens favela

För ett tag sedan så blossade det upp en diskussion på min vän Jimmys facebook.Det man talade om först var den ursprungliga citeringen från ”Kinesen” i Kartellen. ”Kinesen” som egentligen heter Leo hade uttalat sig om att ungdomarna i Jorbro där han själv är uppväxt mår lika dåligt som ungarna i Brasiliens favela.Självklart är detta en kommentar som sticker i ögonen på framförallt stockholmspolitiker. Speciellt de som varken vart i Jorbro eller favelan.Eftersom min kära far bott både i Haninge Jordbro/Brandbergen och i Brasiliens utsatta områden så satt vi och diskuterade just detta på skype igår.

Alltid lika givande.Först och främst kan vi konstatera att färsk forskning visar på att den psykiska ohälsan på då jämförda barn i krigszonens Irak och i amerikanska gängtäta förortsområden är precis lika dålig. Jag repeterar DE MÅR LIKA DÅLIGT. Man mätte bland annat förekomsten av postraumatisk stress och ångest symptom. Vad kan vi dra för slutsats av detta, jo, att ett lands välfärd, ekonomiska rikedomar eller internationella status inte är ett kvitto på att ungdomar och barn i utsatta områden mår bra, eller framförallt bättre än någon annan stans. Det handlar om utgångsläge och referenser dvs ”tänk på barnen i afrika” argumentet fungerar självklart och uppenbarligen inte.Man mäter inte lycka i BNP. Det är mer komplext än så mina vänner.Ni vet väll om att människor i Hollywood också mår dåligt, tar livet av sig eller lider av otrolig psykisk ohälsa.

Jag var för två månader sedan på en stor konferens om ungdomars hälsa i Sverige o Finland. Vi ligger dåligt till, våra ungdomar är stressade, har en otrolig prestations ångest, äter mer och mer antidepressivt och framförallt tar livet av sig i hög utsträckning.Den vanligaste dödsorsaken för unga 15-25 i sverige idag är just det, självmord.I Brasilien är den vanligaste dödsorsaken för unga män 15-25 skottskada. Tycker ingen av dem är värre än den andra eller ett kvitto på lyckliga barn och ungdomar.Vi kan ju inte gömma oss bakom andras misslyckanden för att skugga våra egna tama försök.

Visst! Det finns skillnader, otroliga skillnader. Men detta är nog främst inte i mående utan i hur förutsättningarna ser ut och ländernas strukturella skillnader.Det handlar ju inte främst om ifall människor HAR val eller inte, utan om dom VET OM ATT DOM HAR ETT VAL. Valen i sig är helt oviktiga om de står på ett papper i riksdagshuset men inte finns i unga människors drömmar och framtidsvisioner.  

Sist vill jag beröra det som sedan många folkvalda politiker i denna fb tråd började jubla över. BOPE (brasilianska insatsstyrkan) framgångar i favelan.Man talade om att de skulle rensa upp inför VM.Jag vill ärligt talat spy, mår illa av människor som har så vidrig människo syn. ”rensa upp”. Det dör flera människor i Brasiliens favela VARJE DAG, flera av dem mördade av denna insats styrka. Många gånger av korrupta poliser. Senast igår så nystades en härva med 40 korrupta poliser upp i Brasilien.Det är endast att skrapa på ytan. Det är ett system som är rutten in i märgen och det tar tid att vända på.Så sitter ”vi” här och diskuterar på facebook hur vi vill att dessa människor ska skyfflas bort från sina hem och dö så deras fattigdom inte stör oss när vi 2014 reser dit för att kolla på fotboll.Äckligt!

Det är farligt när vi som land står och stampar på samma ställe och pekar runt om i världen på våra grannar. ”dom har det värre” ”där är det katastrof”.Dags att vi vänder oss om och ser hur det ser ut i våra egna områden, på vår egen bakgård. Att erkänna människors lidande är steg ett om vi, vart vi än befinner oss i världen, vill göra en förändring.


Självkritik

Vet ni vad som är otroligt viktigt. Att man är självkritisk! Då menar jag inte “åh va dålig jag är” när man inte är det eller “jag kunde gjort bättre” när man gjort sitt bästa. Det är för mig helt onödigt att ha sådana krav på sig själv och slå ner på sig själv när den enda man oftast har i slutändan har är sig själv. Utan jag menar kritisk som i “källkritisk”.
Alltså att ifrågasätta sig själv. Varför gör jag som jag gör? Varför reagerar jag såhär? Varför tycker jag såhär?
Vem har bestämt att jag är såhär?
Ni har väll hört människor säga “men jag bara är sån” “jag har alltid gjort så”, det är för mig en hög grad av självhyckleri att inte inse att den enda som styr en själv ÄR en själv. Dvs man kan aldrig skylla på “jag bara är så,jag har alltid vart det”. Uppenbarligen om du hör dig själv säga så ofta så behöver du sätta dig ner och undra: varför är jag såhär? när har jag lärt mig dethär? har jag efter härmat någon? MEN viktigast av allt: hur kan jag ändra på det.
“Livet är för kort för att vara olycklig” jaaa visst är det så men det är också långt nog för att hinna ändra på sig ett par gånger på vägen också.
Att stanna upp,vara källkritisk och fråga sig själv: vilka är mina källor? Göra en förteckning och sedan ifrågasätta: är detta trovärdiga källor,är det olika källor eller bara en.
Jag tror jag många gånger kan uppfattas som kaxig,okänslig och brysk pga denna inställningen.
Speciellt i en värld där människor har så fullt upp att tycka synd om varandra. Suck! Om vi skulle lägga hälften av tiden vi spenderar att tycka synd om andra att istället vara källkritiska mot oss själva och uppmuntra andra så skulle mycket bli annorlunda.
Att tycka synd om någon är för mig bara att hålla tillbaka någon. Sedan att ha medkänsla och ta hänsyn,visst men hur mycket hjälper det i slutändan personen ifråga?
Om jag var cash money Milad nu hade jag sagt “dags att fucking vakna”. Och ja min vän, det är det allra högst tid för. Men! Det gör ingen skillnad om du vaknar och sedan när du möter motgångar och motstånd somnar igen. Lägger dig ner och blundar.
Du kan då lika gärna fortsätta sova enligt mig.
Sov gott mina vänner,om inte, vakna då på riktigt.


500miljoner

Förra året la vi svenskar 500miljoner kronor på viktminsknings produkter……..

Jo men det är ju logiskt när en stor del av världen svälter. Här äter vi ist ihjäl oss och spenderar sen en halv miljard på att gå ner i vikt.